Helhjärtad pedagogik

Mitt projekt Krikonkraken kan beskrivas som en process där jag strävar efter att vara helhjärtat. Men vad innebär en sådan ouppnåelig men eftersträvansvärd vision för mig? Denna grundfrågan är något av det jag implicit söker svar på i allt jag skriver och gör här i bloggen.

Arbetet med Krikonkraken ger mig en plattform för att se mina tankar i ett större sammanhang. Här kan jag artikulera funderingar som jag annars inte så lätt hittar forum för. Det kan vara svårt att hitta goda rum för att tryggt ventilera tankeprocesser som är under utveckling. Jag behöver skriva mig till klarhet, men om jag inte har ett konkret mål med skrivandet är det svårt att prioritera tiden till att skriv-tänka.

I detta inlägg funderar jag över mina pedagogiska visioner. Vad är viktigt för mig? Här ska jag förtydliga dessa visioner (eller ideal) för mig själv, och för den som vill läsa. Fast hur tydliga de blir, vet jag inte. Tankarna är ganska spiraliska och det tar tid till jag kommer till poängen. Likväl: I skrift blir tankarna en hel del tydligare. Men även mer sårbara och stela… Det är bra. Då kan de lättare avslöjas, utmanas och utvecklas.

En parentes

Att publicera mina tankar i tid och otid har varit svårt för mig. Både stelheten och sårbarheten jag nämner ovan är skäl till varför. Det finns många andra svar. Men ett viktigt problem för mig är att när texter publiceras, blir de så lätt statiska. Orden fastnar, de stannar i tiden.

Jag är mycket medveten att detta är en ganska feg hållning. Om ingen vågade sätta sina tankar på pränt, skulle vi få liten eller ingen åtkomst till nya tankar – tankar som kunde stimulera oss, och hjälpa oss ifrågasätta det självklara. Och visst finns det texter som bjuder läsare med i processer. Det finns författare som öppnar för läsares alternativa perspektiv. Det är gott.

Dock kan jag tycka att det akademiska klimatet så alltför ofta skapar förväntningar om att en god text är en text med entydiga konklussioner och där argumenten är glasklara och oangripliga. Lite spetsigt och kategoriskt formulerat tror jag många akademiska texter skrivs för att imponera på och övertyga andra. Det skrivs med målet att leva upp till det akademiska samhällets (internaliserade) krav, och för att fylla den egna eller institutionens publikationslista. I bland skrivs givetvis texter utifrån passion och glöd. Men jag skulle önska det oftare präglade det som skrivs i våra tidsskrifter och monografier.

Vidare tror jag de höga kraven på originalitet och expertkunskap gör att vi som akademiker för sällan har möjlighet att formulera oss skriftligt och något mer sammanhängande om saker som är viktiga för oss, men som inte hör till vårt eget uppdrag att tycka om. Jag är inte akademisk pedagog. Jag är lärare med interesse för pedagogik. Jag har inte så många chanser att skriftligt formulera hur jag tänker kring pedagogiska visioner. Senast jag gjorde det var i 2008, då jag sökte tjänsten som jag har nu. Om vi lärare formulerar visioner gör vi det muntligt, men implicit. De ligger bakom fasaden i stressade möten om nya kursplaner, eller i snabba samtal med kollegor om undervisningsupplägg. Men det är inte ofta de aktivt artikuleras, delas och utvecklas.

Pedagogisk vision

Parentesen kring forskningspublicering, eller forum för akademiska texter, är slut här. Men den är relevant för det som rubriken antyder, nämligen helhjärtad pedagogik. Jag har svårt för den typen av text och forskning som berättar hur saker ÄR – oavsett hur väl argumenterat tesen är. Ju större visshet författaren har, desto mer orolig känner jag mig. Detta hänger också samman med hur jag förstår min lärarroll och pedagogiska visioner.

Jag anser nämligen att teologi och teologisk etik är ämnen där frågorna vi ställer ofta är mer intressanta än svaren. Detta gäller som forskningsämnen så väl som undervisningsämnen. Fakta och teorier är givetvis mycket viktiga, eftersom de ger nödvändiga hållpunkter, fundament, tolkningar och perspektiv. Men de bör ändå förstås som verktyg för att uppnå det som är vårt riktiga mål som akademisk utbildning, vilket är att tänja på gränserna till det okända, till det nya – till det vi har framför oss. Eller som det står i Uppsala Universitets mål och strategier (en typ av dokument jag annars har mycket svårt för…): till att ”skapa en bättre värld”.

Jag ser för mig min huvudroll som lärare gestaltad som en ”sokratisk barnmorska”. Sokrates ställde frågor för att driva fram förlossningen av en människas kunskap och potential till vishet. Det vill jag med. Genom att använda verktyg som samtal och dialog, insikt och kunskap, empati och uppmärksamhet, är mitt mål att hjälpa studenter till att bli ”sin egen” lärare.

Att bli sin egen lärare

Mitt mål är alltså att stimulera nyfikenhet, engagemang, reflektion och kritiskt tänkande hos varje enskild studenten utifrån hens förutsättningar och person. Att ”bli sin egen lärare” är att ta ansvar för sin egen utveckling och mognadsprocess. Detta är en färdighet som behöver läras, tränas på och läggas till rätta för. Det är ett blivande som aldrig ska ta slut, och som hör ihop med den utveckling studenten har haft i livet så långt. Att studera är att ta ett nytt steg i en livslång process; en bildningsresa.

Förmågan att ”bli sin egen lärare” är en färdighet, eller hållning, som jag menar att studenten bör utveckla så väl med tanke på egen studietid som för den framtida professionaliteten i yrkeslivet. Och för livet som sådan, för den delen – med hänsyn till existensiella frågor, till frågor som rör demokrati och offentlighet, för att vara en klok människa, kort sagt.

Mer än någonsin behöver vi tänkande, reflekterande, kritiska personer som vet att det är skillnad på fakta och åsikter, som kan reflektera maktkritiskt och med blick för Den Andras perspektiv (utan att därmed inte kunde stå för egen, väl förankrad och bearbetad övertygelse). Jag vill utbilda lärare, präster och kulturarbetare som skriver framtidens kursplaner, liturgier, romaner och deklarationer om mänskliga rättigheter. Inte de som endast kan återge vad som finns nu.

Jag menar inte att visionen om att studenten ska ”vara sin egen lärare” innebär ett bejakande av en studenthållning där oerfarenhet, arrogans och fluffigt tyckande ska bejakas eller belönas. Att studera humanistiska ämnen är inte lätt, och ska heller inte vara det. Att utvecklas och mognas i kunskap och insikt sker sällan om det som för studenten är självklarheter bekräftas och förstärks. Sokrates såg sig inte bara som en barnmorska, men även som en geting, som oroade, irriterade, skavande, och som ibland kunde sticka. Och en förlossning är för den delen utomordentligt smärtsam. Insikt och klokskap är inte gratis.

Mitt jobb som pedagog är att ge studenten verktyg till att utmana sina egna självklarheter – något som ibland kan göra ont. Växt och förändring sker genom strävande. Det finns inga genvägar till vishet eller klokskap i en komplex värld. Det sker endast genom att gå omvägen med ofta förvirrande och svåra utmaningar på vägen.

Utmaningarna som vi ger våra studenter bör dock vara av rätt sort. De ska inte vara svårigheter som beror på att vi lärare inte bemödar oss att formulera tentafrågor tydligt, eller inte strävar efter att förstå vem våra studenter är och hur de tänker och lär sig (något som har förändrats rätt mycket sedan jag själv var student på 1990-talet). En hel del är gjort om vi fokuserar mindre på vad studenterna ska lära och mer på hur de ska lära sig det.

En grupp av studenter jag möter och som skrämmer mig, är studenter vars självbild är att de är som ett ”tabula rasa” En sådan student anser att lärarens jobb är att fylla studenten med kunskap. De ser lite av detta som sitt eget aktiva ansvar. Den enkla benämingen på dessa är ”de curlade” studenterna (det är nog inte så enkelt, men heller inte irrelevant). Dessa studenter förväntar sig ett lätt och tillgängligt inpackat stoff och helst underhållande undervisning. Om betygen blir dåliga, är det lärarens eller systemets fel.

Detta är en syn på studier som jag på starkaste sätt försöker att motverka. Ibland kan jag även se denna hållningen hos lärare, politiker och debattörer. Didaktik och pedagogik reduceras till frågan om hur man bäst och mest effektivt förmedlar ett kunskapsinnehåll. Kunskapen blir det ensidga målet. Om vi fortsätter att gå längs med denna väg, är vi dömda att gå under som bildat samhälle, tror jag.

Ansvar och frihet – för student och lärare

Om jag tycker ansvar är viktigt, är även frihet viktigt. Detta är ett ordpar som hör ihop. Frihet utan ansvar är för lätt. Ansvar utan frihet är för tungt. Ingen av dem leder till helhjärtat liv.

Jag oroar mig för den starka målstyrningen vi i nuläget arbetar under. Den har många fördelar, men en viktig nackdel är att friheten hos den enskilde studenten och läraren undermineras. När vi examinerar på ett sätt där kursmål för kursmål betas av, får studenten oftast liten möjlighet att hitta sin egen akademiska identitet, utveckla sina egna intressen eller tänka långa tankar där insikt fördjupas.

Som lärare kan det vara ett problem att inte kunna, när situationen kräver det, ta kursen en något annan väg än den planerade. Om läraren inte har varit fri i utformandet av kursens målen och litteratur, kan även ansvaret för kursen undermineras.

Jag talar inte här om att alla lärare ska göra egna kurser, som alltid förändras och inte är förutsägbara. Eller att vi ska gå tillbaka till undervisningsmodeller där allt testas med en stor examination efter lång tids ensamvandring för studenten. Men god undervisning tror jag bäst att vi får när lärare (eller lärarteam) får ännu större frihet och ansvar till att utifrån sin professionalitet och relevanta interessen få utveckla kurser.

Några av problemen med nuvarande system innebär bland annat att våra kurskataloger ska vara färdigställda över ett år innan en kurs ges. Kursmålen (som ofta kan vara mindre gott genomtänkta) är juridiska styrningsdokument för examination och undervisning. Ofta fungerar de bra, men andra gånger är de resultat av en mängd kompromisser, där ingen lärare som undervisar tycker att kursplanen ger en god möjlighet till utbildning. I ett sådant läge är det svårt att som lärare känna sig fri. Ansvaret vi ändå har blir en börda, inte en styrka. Detta är svårt i praktiken, och jag har inga snabba lösningar. Men jag tror, med handen på hjärtat, att det är frågor vi behöver nysta mer i vid universitet och högskolor.

Om mål och visioner

Jag talar över huvud taget mycket hellre om visioner än mål. Visioner kan vara ”tjocka”, och det kan finnas många olika sätt att sträva efter att uppnå en vision. Mål är ”smala” och kräver tydliga strategier, eller upptrampade och gärna tydliga vägar.

Visst kan mål vara viktiga, och för vissa saker behövs tydlig målstyrning. Men ibland kan det upplevas som att vårt arbete med att formulera examinerbara kursmål tenderar att ersätta samtal kring och strävan efter att formulera goda visioner om vad vi som lärare vill med vår verksamhet.

Med entydigt målstyrd undervisning tror jag att en universitetsutbildning risikerar att bli som att ta körkort. Så snabbt, effektivt och praktiskt som möjligt. Utbildning blir inte det jag (och många med mig) tycker det i första hand bör vara: nämligen att utveckla de färdigheter som krävs för att navigera, vandra och komma framåt i okänd terräng. Bilden som illustrerar denna posten känner många av mina studenter. Den heter Soria Moria slott (1900), och är gjord av Theodor Kittelsen. Jag tycker att den illustrerar en del av denna vandring.

Min vision? Vagt formulerat, men i enlighet med annat jag skriver här: att kunna hjälpa den enskilde student till att på egna premisser hitta, artikulera och implementera de verktyg som han eller hon själv behöver i sin akademiska (och kanske även personliga) utveckling och lärandeprocess.

Sådana verktyg är många och olika. Det handlar om att lära sig att hantera spänningen mellan inlärning av kunskap (som åtminstone från ett perspektiv kan ses som något som överförs från generation till generation), och granskningen och ifrågasättandet av denna kunskap. Att hjälpa studenten att hitta en plats mellan tradition och förnyelse. I sin tur ska lärandeprocessen åstadkomma ny, reflekterad förståelse och kunskap (eller kanske hellre insikt).

Min fråga till mig själv som lärare är ständigt: ”hur ska jag hjälpa studenten att på ett självständigt sätt värdera vad som kan räknas för att vara viktig och relevant kunskap, och hur ska jag bäst hjälpa studenten att kunna själv ställa de goda frågorna?” Förmågan att urskilja relevant från irrelevant menar jag är en nyckelfärdighet inom undervisning i ämnet tros-och livsåskådnings-vetenskap. Detta gäller såväl kurslitteratur och –innehåll, som när det gäller att artikulera och förstå samtida teologiska, etiska och samhälleliga problem.

Visioner omsatt i det dagliga arbetet är svårt

För att kasta ett lite vardagsnära ljus över sådana vackra (?) ord, vill jag även understryka att de pedagogiska utmaningarna är många. Spänningar mellan ideal och verklighet tror jag är många lärares största frustration. Min också. Jag vet vad jag vill med undervisningen och för studenterna. Men det att faktiskt ha tid, tålamod och vishet till att tillämpa de stora orden och visionerna. Det är ofta en helt annan sak.

Tillämpningen av rollen som ”sokratisk barnmorska” är alltid en kamp med glappet mellan vision och verklighet. Det är en kamp mellan tron på egen förmåga och kunskap å ena sidan och bristen på självtillit och trygghet å den andra sidan. Det är en ständig kamp mellan alltför liten tid till att förbereda och genomföra de ”perfekta” undervisningspassen, och studenters tyvärr ofta (men inte alltid!) ganska ensidiga fokus på det konkret ”examinations-matnyttiga” och färdigtuggade. (Studenterna behöver ofta också utmanas vad gäller sina visioner!)

Allt detta betyder dock inte att jag behöver uppge mina visioner. En medvetenhet kring svårigheterna som jag möter är tvärtemot viktig, eftersom visionerna måste ha förankring i vardagen för att kunna förverkligas. (Här skulle jag kunna ha skrivit en del om utopier som problem, men sparar det till en annan gång). Annars är det meningslöst att sträva efter att bli bättre.

En sådan realism kring det arbete som jag gör, innebär att jag vissa gånger tillåter mig att acceptera att gott nog är gott nog. Annars tappar jag lusten, glöden och engagemanget som trots allt kanske är det allra viktigaste en lärare har att komma med, eftersom studenternas optimala inlärning så mycket och i grunden handlar om motivation och glädje över sitt lärande. Trots att det kan vara smärtsamt…

Let there be light!

2016-02-27 11.53.03 HDRMost of the first batch of seedlings have now been repotted. It’s all very exciting! Today I finally got round to mounting the light fixture for the bottom level of the Babystation. Here, most of the stuff will have to stay until the greenhouse (the glassed balcony) has a night temperature of 10°C. Some for longer.

2016-02-27 11.53.57A few days ago I found brand new, high quality fixtures in a charity shop. Very cheap, they were. They will hang in the bedroom and a living room window. They are the long white things beside the baby station.

For all these new, fluorescent fixtures I need to do some wiring and find creative ways to hang them. So it feels as if I’m making all this – not just buying ready made, expensive stuff. Brilliant fun!

 

Kjedelig å være god?

IdiotFor mange år siden (2002)  skrev jag en artikkel i det danske tidsskriftet Kritisk Forum for Praktisk Teologi i et temanummer om “Det Gode”. Den er ikke helt fersk, men innholdet har nok ikke helt gått ut på dato ennå. Du kan finne teksten hvis du klikker her. (Gamle nummer av tidsskriftet er gratis.)

Breaking_the_waves_us_posterArtikkelen kretser rundt et utvalg av karakterer i litteratur (og film) som portretteres for å utforske menneskelig godhet. Jeg analyserer Dostojevskis Prins Mysjkin i Idioten, Nick Hornbys David i How to be Good, samt karakteren Bess i Lars von Triers film Breaking the Waves.

nick-hornby-1På bakgrund av disse analysene diskuterer jeg hvorfor “godhet” i litteratur sjelden fungerer. Jeg sier ikke at det ikke kan fungere, men at det ikke er lett å gestalte godhet litterärt. Min konklusjon er at den typen godhet som finns i romanene og filmen inte er troverdig. Karakterene blir inte mennesker av kjøtt og blod, men representasjoner av idéer – noe som ofte hender med “gode” karakterer i film og litteratur. Karakterene speiler kulturelle normer for godhet, i stedet for ekte og troverdige portretter av mennesker som lever liv preget av streven, sårbarhet og som oftest misslykkethet.

 

Seedlings

2016-02-23 09.58.01Today I need to pot on my seedlings. At least the ones that now have developed character leaves! It’s so exciting!

I did a batch of (very early) sowing on February 9, and although some of the plants are spindlier than they ought to be, I still think it pretty much has worked! I’ll have to plant the spindliest ones quite deeply, and hopefully the stems will root. I know the tomatoes will, and maybe some of the others. Or they might rot, but that’s a chance I’ll take…

There is too little natural light at this time of year for the plants to grow well. I have had to use artificial light which I keep on from when I get up until I go to bed. I should have had two lamps from the start, but the bulbs are frightfully expensive. Plant lighting is definitely on my wish-list! I DO have a rather unsightly fluorescent light fixture which I will hang up today after repotting.

2016-02-23 09.53.29I got a baby changing table for almost nothing at a local charity shop, and it is a great piece of furniture for seedlings – as the window sills are already full of house plants. I’m going to try to fix the fluorescent light under the top level, but am not quite sure it will work.

2016-02-23 09.53.50I have some VERY long broad beans, which I plan to plant outside in containers on the balcony. It is too hot for them in our living room! I hope they will survive, and if they do, that they will slow down. Apparently they can take quite cool weather. Even a little frost. However, that might only be if they have been sown outside… They will need some time for adapting, though, so there will be carrying pots in and out for a week. The balcony is like a greenhouse, and I have a little “frost watch” – a fan with a thermostat – to keep the temperature at around 5°C.

2016-02-23 09.57.54So what have I sown? Quite a lot, and some of them might have been silly to plant now. I wanted to try, though, in order to learn. I DID do some research online and in books to work out what I might manage. Here is my list:

Broad beans (bondbönor)

Red Rudbeckia (röd solhatt) with seeds I took from the garden. Five have germinated so far, but unfortunately, I damaged one of them. So four (so far). Very pleased that they have come up, as perennials can be a little tricky.

Lavender (pleased with these too…). My husband was given them in a “goody bag” from when he ran the Warsaw marathon. I can’t work out what sort of lavender it is, though. I hope I get to see!

Tomatoes (Chocolat, a Cherry tomato I don’t remember the name of, and Stupice).

Chilli. I’m not very keen on Chilli, for some reason. The children don’t like it either, but both insisted I plant some. So I did.

Spinach. Only three have come up, and are very spindly, so not so happy with them.

Parsley (flat leaved). Looking OK.

Snapdragons, a tall mix (Lejongap)

Hollyhocks (dark, almost black). I should have done a mix of colours, but can do more later.

Zinnias (mixed). These I am pretty sure were too early, but I’ll give them a chance.

And then some that I don’t know the name of in English (or Norwegian, for that sake), so here they come in Swedish: Blomman för dagen, praktmalva, paradisblomma (har inte kommit upp alls).

Next week, in the beginning of March, I plan to do a new batch.

Being Brave

1024px-Carta_MarinaHello, and welcome to Krikonkraken!

Today I am being brave. I am going way out of my comfort zone and inviting friends and family from Facebook to take a look at my new website and blog(s). This project is very much in the making, although I’ve been thinking about doing it for quite some time.

It’s always nervy to open up a far-from-perfect (but hopefully good enough) project to other people’s scrutiny. I feel quite vulnerable, as I’m painting this canvas with lots of personal exposure. However, I am also very excited that you are here to have a look at what I have been doing on and off for the last few days.

I’ve had a steep, but interesting learning curve during the set-up of this page. It’s been great fun, although sometimes quite frustrating when I can’t manage the technical finess I want to achieve. I really enjoy learning new skills and tend to become a little manic when I find new worlds of possibilities. I recklessly think I can do anything, and get miffed when I realise I can’t.

I hope you spend a little time browsing the site, and obviously I also hope you enjoy what you find in here! I’m painfully aware that I’m not a web designer, or a communications expert. So if you have any constructive and good ideas as to how I could enhance a reader’s experience, please e-mail me, or comment below!

The images in this post are the background pics on the website. One is the Carta Marina, the first real map of the Nordic countries. It was made by Olaus Magnus in 1539. He was the last Catholic Archbishop of Sweden before the reformation. The original map is in the Uppsala University library, which is very close to my office. I just absolutely love it, and quite often pop in to have a look! If you look carefully, you can see the Kraken….

The other image is of damsons. Damson is ‘krikon’ in Swedish, and the wild plums are difficult to buy commercially in Sweden. Fortunately, I now have three possible offers of shoots from friends who have damson in their gardens. So I hope that I’ll be able to plant a few different varieties of damson in my garden this year.

Thanks for visiting, and I sincerely hope you’ll come back!

Four Seasons of Flowers in the Garden

The Ninth Tentacle

…is a category for things I write about that don’t easily fit in to any of the blog themes. For, believe it or not, I am not an octopus. There are more themes in my life than eight. I haven’t mentioned Penguins, Music, Costume History, Interior Decoration, Art or Marine Archeology. Or many other things that defy classification, even if I could identify them.

I’m not, however, going to make a big deal over the problem of categories, because they are a very useful tool to help organise life. I like organising. I am deeply aware of categorical pitfalls, though. It is when categories are seen as absolute, or that we are blind for the problems that certain categories involve, that trouble arises.

When I discuss categories and categorisation with my students, I usually give them a funny example written by Jorge Luis Borges in 1942 (although he claimed that it was translated from a Chinese Dictionary). In the essay “The Analytical Language of John Wilkins” he argues against a rigid method of categorising animals linguistically, and gives this as an alternative example of how animals can be categorised:

  • Those that belong to the emperor
  • Embalmed ones
  • Those that are trained
  • Sucking pigs
  • Mermaids (or Sirens)
  • Fabulous ones
  • Stray dogs
  • Those that are included in this classification
  • Those that tremble as if they were mad
  • Innumerable ones
  • Those drawn with a very fine camel hair brush
  • Et cetera
  • Those that have just broken the flower vase
  • Those that, at a distance, resemble flies

This post is headed by a photograph by Noah Elhardt. The image is of a plant’s “tentacle”. The plant is called Drocera Capensis. I chose the picture to illustrate a point of crossing, an aspect of common ground between Krikon and Kraken. The ninth tentacle, the uncategorised blog, is, however, neither Krikon nor Kraken. The common ground is that it defies category although referring to both.

 

Working WITH our different strengths

When I was a student in Oslo in the 1990’s, we always organised ourselves into little study groups. One of the best and most effective I ever experienced was when working towards our master’s examinations. The key to why we worked so well together, was that we actively identified our strengths, and let them work for us as a group. And the material the key was made of, was trust.

One young woman had a brilliant memory and was a sharp reader. She could always identify the relevant facts we needed to know. She would come to our group with systematically and effectively organised information in copied and bound folders. Articles would be neatly summarised and arguments listed carefully. We others would boggle at how well she could sum up the contents of thick and complex textbooks in elegant little matrixes, memorable lists and comprehensive notes. This woman’s problem when it came to her exams, was that she never quite know what to DO with all the information and knowledge she had gathered.

I, however, can’t stand details and have a poor memory for them. I find such reading and memorising very draining. For better and for worse, I’m a fast and enthusiastic reader. Focus and close reading is not my forte. My mind veers off on tangents when I get a new idea from what I read. I lose concentration, and my heart starts hammering if I “click” with what I read. It can almost become to much for me and I run away from my books. New and stimulating questions and intuitive hunches drive the thoughts out and around and I can’t sit still. Shapes and mental images dangle tantalisingly in the front of my inner eye.  I quickly associate what I read with other things I have read. Through working with the group, I realised that I was quite good at understanding the wider implications of a text. I’d come to our sessions and offer glimpses of the big picture. I’d see links between trains of thought, and we would discuss how the texts we were working on tied in to the main questions of the course. I could expand the horizons.

The third young woman would quietly listen to the facts and the summaries, and then join me on the journeys in, out, round and through the issues at hand. Then her time would come. After having thought things through, she would have a niggling feeling that something wasn’t quite right. She would start to probe what we had discussed, and would often start asking some difficult questions. She would take in the facts, enjoy my enthusiasm and often join in developing both – but her mind noticed the holes, the gaps, the problems. Her critical mind and carving questions would in turn help us all see our texts, our discussions and our understanding from a different point of view.

So, why did I tell you about my study group in such detail? It is because I have been thinking a great deal lately about how we see and talk about difference at my own workplace. Sometimes we touch upon the theme, but not often. And we certainly do not use “difference” as an active tool to be happier at work, and to do the job better.

What went on in our little study group is a striking contrast to what I so often do myself, and see others do. In academia, low self esteem (or at least some extent of it), is more common than one might think. I have had (and heard of) countless conversations where academics admit that they feel like frauds and wonder when their bluff will be called. (It’s called “the imposter syndrome”.) Combine this with a very competitive atmosphere, and we all try to be good at the same things which we believe are demanded of us. Difference has no real place or value.

So often we compare ourselves to others, and believe that we fall short of the high standards we see around us and believe we need to live up to. What I think happens, is that we model ourselves on a standard of excellence which is a fictional and impossible standard. We so easily base our ideals on the sum of all the qualities that we see around us – not quite realising or reflecting over the fact that no-one can embody all kinds of strengths. We are different, and we are good at different things. There is nothing wrong with this.

A workplace needs multiple perspectives and a variety of talents and competences to do a job well as a community. Where there are humans there is difference. I feel a little silly saying this, as it is so obvious. However, I am not sure we are good enough at remembering this. We need to be seen and valued for not only our particular expert knowledge, but for what our personalities can contribute with. Instead of comparing ourselves to others who are good at what we no not excel in, and feeling worse for it, we should all help each other to see, value and use our particular talents.

Further, in a society where stress is such a destructive factor, it is worth to remember that doing what you are not good at can be very stressful and tiring. And that working in accordance to your talent can provide energy, flow and joy in the work you perform. At the same time, someone else might be struggling with what is easy for you, while happily working with what you find to be a boring slog.

I don’t know about your working environment. But it would certainly revolutionise my workplace if we to a larger extent than what we currently do could work WITH our strengths, and not AGAINST our weaknesses.

My colleagues might not agree with me, but I suspect I am not alone in thinking that many of us find it hard to open up and dare to acknowledge what we find difficult and are not good at (we are often too proud to do so). I also think that many would find it challenging, but liberating, if we, with heads held high and without fear of put-downs and humiliation, could tell others what we do well and love doing. I think we worry that others might not agree with our self image…

My hunch is, however, that most of us would be surprised and a great deal happier, less stressed and tired and more productive if we only dared trust each other enough to actually talk honestly about how we see our own and each other’s strengths.

A image of “the thinking me” as I described myself above, might to the outsider be that I’m like a seemingly aimless bee flying franticly from flower to flower. The upside of this, of course, is that the process pollinates flowers, and transforms them into seeds and fruit! I’d be happy to see my role in the garden of my work place as a bumble bee, together with all the other organisms that all do their different jobs and contribute in each and every way so that the garden can flourish…