Perfektion och reflektion

Det är länge sedan jag har skrivit i bloggen nu. Inte sedan Trump valdes till president. Det är mycket jag har velat skriva, men jag har inte haft orken. Men i det jag tog några bilder av min fantastiska balkong för att visa upp hur perfekt det ser ut, fick jag ett stort behov för att reflektera litet kring prestationsångest och kravfylldhet i trädgården. Här är en liten hälsning till alla som tycker det känns inspirerande, fast ändå litet jobbigt att titta på vad alla andra gör i bloggposter och på Facebook och Instagram… 

 
 
På 90-talet var jag i 20-åren och odlade så smått blommor och ätbart på en ute-balkong i Oslo. Jag blev biten av den gröna bacillen, fast det var inte så svårt när informationsflödet var så litet. Läs på paketet, stoppa i ett frö, vattna och vänta. Punkt slut. Nu, 20 år senare, alskar jag min inglasade balkong med liten frostvakt i Sthlms förort. Vi har även en stor trädgård i stugan 15 minuter hemifrån och lokal kollektivodling på gång, så här hemma förodlas mycket. Och jag läser på, och njuter av all kunskap, nya idéer och möjligheter.
Snart, fast kanske inte i dag, ska miniväxthuset på balkongen fyllas på med några omskolade småväxter från sovrummets växtbelysning. Jag har precis planterat några köpepenséer  bland andra, övervintrade blommor (jag kunde inte låta bli, fast jag har lovat mig själv att (nästan) inte köpa blommor i år). Och jag har petat ner några spenat- och sallatsfrön i jorden. Jag pysslar och vattnar och lär mig nya saker varje dag. Det låter ju bra, och bilderna visar ju en härlig, vårlig balkong, eller hur! 
 
 
Men, och detta är ett viktigt MEN till alla som strävar efter perfektion. Det finns inget sådant. Kanske du vet det egentligen, men glömmer det av bara farten. Det gör jag… Det var många år av mitt liv som det inte hanns med mycket jord under naglarna. Små barn, pendling och heltidsjobb tog all kraft. Fast ändå ville jag laga god och nyttig mat, ville ha snyggt hemma, vara snygg och snäll och allt. Och så några frön. Och för två år sedan i mars brakade jag in i väggen.
 
I en månad låg jag på soffan. Där grät jag när jag inte sov. Den nästa månaden klarade jag ibland att komma mig ut på balkongen och till landet. Då satt jag bara och stirrade mycket av tiden. Sedan började jag i liten skala börja röra mig och jobba i trädgården. Depressionen, ångesten och utmattningen blev bättre av att arbeta med frön, med jorden och med att röja tomten efter vintern. Efter ett tag kunde jag njuta av dofter och växtkraft, sol och regn.

I augusti 2015 började jag jobba halvtid, och från mars 2016 heltid. Då hade jag precis startat upp denna bloggen, våren var på gång och jag trodde att jag skulle klara mig på mitt universitetsjobb. Det gick inte så bra.

I januari 2017 tog det stopp igen. Mitt i värsta mörkret.

Så jag går här hemma. Inte hela tiden. Jobbar deltid. Men jag har tid till odlingarna just nu. Jag har möjlighet till att fixa med växtbelysning, bokashi, sådder och omskolning och pill och dill. Visst ser det fint ut, visst ser det ut som om jag fixar det mesta! Men glöm inte att det långt på väg är en chimär. Det är inte perfekt, fast det ser fint och flott ut. Jag orkar inte varje dag, och kanske inte så mycket de dagarna jag orkar. Men det blir ju mycket mer än när jag jobbade heltid och inte var sjukskriven. Och därmed blir det kanske kravfylld för andra att läsa!

Jag ville bara säga detta. Dels för att säga något om hur läkande och helande trädgård och odling är. Men också för att jag vet hur lätt det är att jämföra sig med andra, och för att påpeka hur olika våra möjligheter och resurser är.

Strävan efter perfektion går emot naturen. Naturen är inget utan dens ständiga död och nedbrytning. Men det är just i denna ambivalensen, växlingen mellan liv och död att naturen själv skapar näring och livskraft.

 

Det är fort gjort att skapa en bild av vad en själv tycker att man borde få till, en utopisk bild som så alltför ofta går långt ut över vad som är praktisk möjligt. Många är som jag, tror jag. Vi samlar mentalt på alla bilder av alla perfekta tomater och köksland och komposter vi ser – och skapar omöjliga ideal som vi strävar efter. Även om vi inte vill, blir vi litet besvikna på oss själva när inte vi får till det lika bra. Och då blir plötsligt inte odlandet lustfylld och helande längre. Då blir det ännu ett prestationskrav.

Gör inte som jag gjorde. Ta hänsyn till dig själv istället. Och din omgivning. Utmattade människor i sin närhet är inte kul för familj och kollegor. Även om det kan verka skönt att vara sjukskriven och gå och pyssla med odlingarna är det inte en önskvärd situation. Jag har svårt att tänka, har svårt att planera, glömmer allt, är alltid trött och sliten, och den minsta lilla oroliga tanke gör att stressen skjuter i taket.

 

 Låt gå, låt bero, låt vila.

Gör bara det du mår bra av på din balkong, i din trädgård. Och gör det bara när du orkar och kan. Och gör det utan att tänka att det ska bli perfekt. Det kan kosta på tok för mycket.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *