Kraken days

In earlier posts, and in my presentation of myself, I have said a few words about depression and exhaustion. I have been meaning to expand on this, and write a longer post on “stress related fatigue syndrome with depression” – which was my diagnose. I have thought that when I am well, I will write retrospectively and wisely about being ill. Fat chance.

I’ve found it too difficult to sort out my thoughts about being (mentally) ill, and what I want to go “public” with. I do want to write about it because so many I know are affected, and I think we need to talk about it in public. Not that it is never done. It is an affliction which is getting more and more attention in the media and in society. But still: How ought I write? It is difficult to write about and talk about as there is so much shame and embarrassment connected to mental illness. And I don’t want to be too private. But how not be private, if we are to talk about it in society?

Also, I haven’t lately had much time or energy to reflect, let alone write about it. All my effort has gone into managing work and family. What little time has been left I have gardened, sown and prepared for the growing season – and spent time at the summer house in order to gather some of the precious energy spent otherwise.

Finally, and the main reason for why I haven’t managed to write about it, is that I am not through it yet. And I don’t think I will be for some time. I will have to write in medias res. From the middle of muddle. So. The short story of the last year is this:

In March last year, I “crashed”. Escalating stress and depression which had built up over years floored me, and I couldn’t cope. All physical and mental capacities just closed down. I slept. And slept. And cried. And hid from the world. Apart from these “activities”, all I could do the first months was to watch the sitcom “Modern Family” and read old favourite books for the millionth time. Terry Pratchett, Susan Howatch, James Herriot… I couldn’t take in a whole film or a new story. Watching or reading the news was unthinkable. The world was too big for me.

I couldn’t plan a meal. After a month or so I had a close friend to visit, and decided we would have herring and potatoes for lunch. That would be easy, I thought. I forgot the potatoes. I’d always forget the main things I needed when I went shopping, even if I had a shopping list of five items. I’d forget to look at the list. I went out without my purse one day, and had to go back home three times to get it – but kept forgetting it because I went to the loo, or couldn’t remember why I’d come back. I thought I might have alzheimers. It was horrible. I couldn’t get my daughter to cello lessons in time, and missed the few appointments I had.

With April and May last year, spring came and I started to read gardening books and watch old gardening programmes on You Tube. They were easy. I could just open a book anywhere and dip in. No “whole” to cope with. Just a chapter on asparagus here or a film on permaculture there. The weather was good, and I’d be able to do work in the garden. I didn’t have to do anything, so whatever I did was a bonus and gave me a sense of meaning. And the garden was full of symbols. The image of “Krikon” represents all the hope, power and beauty of life that I started to sense again. Spring. New life from dead material. The garden saved me from sinking too far, dragged down by “Kraken”. I got foothold on land, and slowly managed to climb up.

In August last year I came back to work half time, which was tough. But I managed, more or less. I didn’t do a good job, but every now and again things went all right and I thought that I might have a future at the university after all. Only on the first of March this year I came back to full time work after a year of sick leave. Now, in my second month back at work, I cope most of the time. But not all the time.

For I do have days when the Kraken dominates. It drags me down and I have to fight the monster. It is exhausting. Yesterday and today are such days. My mind and body gang up on me and decide to “play dead”. I am constantly tired. Tired in a sense that I never quite understand. Deeply tired. And quite sad.

So why now? I really do not have time for a visit from the Kraken now. But it seems to know when to attack. Last week was intense with lots of classes and administration. It was stimulating and fun, but it took a lot of energy meeting so many students and people, and having to organise all that needed to be organised. This week is full of grading and administration, which is also intense, but in a different way. I can work from home. I should be able to cope.

But no. The Kraken is hovering. I’m behind with my work, and students are waiting for their results and my comments. I just want to sleep and sleep – and have in fact slept away hours. I’ve tried to find some extra energy by repotting plants, which did help a little. Writing this post is a little bit of procrastination, I admit that, but it is mostly a very serious attempt to face what is going on in me and to realise that I am not quite well yet, and must respect that.

In order to fight the Kraken and cope with my work load, I need to tell myself that it is not that I am lazy or a fool or incompetent. It’s just that my mind is not yet restored. Reading and commenting text after text does not compute well in a burnt out mind. And this applies however well the students write, for I am very pleased with most of what they have done. It’s not them, it’s me. And I wish I could give them more than I can. But in order to do the job I need to accept that I’m slow, which is hard. I want to be perfect, which I’m not. I need to fight the perfectionism, as it is part of why I became ill. Why is it so difficult?

So, for whoever has bothered to read, this was a small excursion to one of my Kraken days.

This and that

It has been quite a long time since my last post. Time flies by. I keep thinking of things I want to write about, but it has been difficult to find the time lately. And the Krikonkraken project is meant to be a source of energy – not a drain. I don’t want to feel that I MUST update continuously, which would only lead to the blog being another demanding aspect in life. I’m afraid readers would find it pretty boring as well…

The last weeks have been busy with work, family time and visits. I don’t think I’m the only parent who is juggling a hectic period at work with holidays and family life. It is the children’s Easter holiday this week, and both of us parents have mid-term at work, which means that there is lots of grading of the first half term courses and starting up second half term courses. Busy times!

Most importantly, however, and quite time consuming, is that we have opened the summer house for the season! O, joy! We’ve mended leaks, emptied the compost toilet (or rather, hubby did most of that job), warmed up and cleaned the annexe and emptied the fridge from some of last years food that were almost ready to walk out on their own. (Eggs from October, anyone? Actually the eggs were fine. I blew them empty for Easter egg painting, and they didn’t smell at all so I fried them.)

We’ve been here at the summer house in Gladö Kvarn on and off during the winter months, but without running water and a functioning household. Now I’ve spent the last week here. It is a peaceful life. We have no TV, only internet through my phone and I have earth stained finger nails and am probably quite smelly. But I’m very content. We’ve had friends to stay over the Easter weekend, and now my parents are visiting. There has been good food, good games, good gardening and good, long conversations with good people. A GOOD life, in other words, but not quite so good for active blogging…

I’m on my own at the moment, looking out over the budding garden which is just exploding with life. I’m actually working, but taking a little break from work in order to write this post. The kids are at holiday activities at school, and the parents have gone for a sightseeing outing. Hubby is at work. It is bliss to be here alone for some hours.

However, grading student’s papers is not my favourite activity. I wish they didn’t need examinations… I’m ever so pleased with what they have written, though! They have done so well and written interesting and varied papers. I’m a proud teacher today! I’m also starting up three new courses this and next week, one online and the other two on campus. I wish I had lots of time to spend on each course – it is all so stimulating and the students we have this term are a joy to work with.

The photo above is of the beginning steps towards new deep beds for the kitchen garden. A kind neighbour, who works in the building business, asked if I wanted some pallet frames (pallkrager). I said yes, please, and a few days later I found seven of them in the garden! They are quite expensive at the garden centre, and as we’re trying to build a garden on a budget, they were very welcome!

This is my big current project, now that the February and March seedlings are well on their way to becoming real plants. The pallet frames came with blue lettering on, so I got some blue paint in the same shade to cover the company names. That’s why they are blue. Blue details was a very 90’s garden trend, so I am hopelessly out of date. Or, as I like to think – before my time! I like it, though, and don’t really care if it is desperately unfashionable. In the photo, only one is painted – but the rest have been done now.

Anyway – I’ll now have enough bedding space to do a crop rotation scheme, and am trying to plan it all carefully so that the plants will always have the best possible soil conditions. I’ll update you on my plans when they are ready! I’ll also post some photos when the frames are in place. I just can’t wait!

So, back to work. Students are waiting…

 

Den goda forskaren

I dag har jag varit på en mycket god disputation! Nyblivna Teol. Dr. Maria Klasson Sundin genomförde ett riktigt intressant samtal med opponenten Pamela Slotte från Åbo Akademi. Återkommande ord var barn, vuxna, rättigheter, friheter och religion… Avhandlingen heter Barnets religionsfrihet – en villkorad rättighet? En filosofisk undersökning utifrån FN:s barnkonvention. (Abstract kan du läsa här.)

Den allra sista frågan Maria fick, var om forskningsetik och hur hon tänkte kring detta – eftersom det inte i hennes avhandling fanns ett eget kapitel om detta. Maria svarade fint på frågan. Men jag satt och tänkte på att humanister, och inte minst många av oss inom Tros- och livsåskådningsvetenskap är ganska forskningsetiskt språklösa.  Efter Marias disputation kommenterade flera kollegor att de tyckte frågan om forskningsetik var lite konstig att ställa till en avhandling i religionsfilosofi. Men jag tycker nog inte det.

Så jag tänkte berätta lite om mitt intresse för just detta temat. Usch, vad tråkigt en fredags eftermiddag, tänker kanske många läsare. Och andra, som kanske inte avfärdar det helt, tänker (som så många humanister gör) att forskningsetik inte egentligen gäller oss så mycket, eftersom flertalet av oss inte forskar empiriskt på människor eller andra djur – men nöter tryckta texter, eller kanske bilder, filmer eller berättelser. Någon redogörelse för forskningsetiska överläggningar blir således onödig i våra avhandlingar…

Jag skulle ändå vilja slå ett slag för forskningsetikens relevans i humaniora. Så läs gärna vidare, ni som känner att detta kan angå er! I ganska lång tid nu (flera år, faktiskt) har jag nämligen funderat rätt mycket kring frågor som rör just forskningsetik – men kanske på ett något annat sätt än det mesta av den litteratur som finns inom ämnet.

I 2009 skrev jag en artikel som jag inte har elektronisk (men skall försöka få tag på). Den har titeln “Forskning och Phronesis” (full referens finns här). Den publicerades i en antologi om vad kritiskt tänkande kan innebära inom religionsvetenskapliga ämnen. På gång just nu har jag även en artikel om forskningsetik och utbildning i och om forskningsetik. Denna skriver jag tillsammans med två danske kollegor och texten berör en hel del aspekt av den stora frågan: Vad innebär det att vara en god forskare? 

Frågan kan tolkas på flera olika sätt. Å ena sidan kan den tolkas som en vetenskapsteoretisk fråga: vilka förmågor och färdigheter bör en forskare ha för att utföra sitt arbete väl, enligt forskargemenskapens krav på excellens? Å andra sidan kan den ha en etisk dimension med existentiella undertoner: vilka moraliska ideal och värden bör forskaren som person sträva efter att förverkliga i sitt forskarliv? Både tolkningarna kan ses i sammanhang med, men åtskilt ifrån, en tredje, mer specifik forskningsetisk tolkning av frågan: hur ska forskaren utföra etisk kvalificerad forskning?

Det finns alltså tre tolkningar av begreppet “god” som jag menar alla är relevanta i en tillräckligt fyllig bearbetning av föreställningen om vad en god forskare kan – eller bör – vara. Det mest intressanta för mig (eller åtminstone där jag tror jag kan ha något originellt att tillföra) är spänningsfältet som finns mellan de olika tolkningarna av “godhet” som hör till i de tankemässiga, praktiska och språkliga kontexterna vetenskapsteori, “existensiell” etik och forskningsetik.

Frågan om den goda forskaren speglar vidare en allt mer uppmärksammad rörelse inom etikens landskap, nämligen det som något förenklad kan beskrivas som en rörelse från ett dominerande fokus på vad som är rätt att göra, till ett växande fokus på vad som är gott att vara. (Detta är en utveckling som dels får uttryck i dygdetikens framväxt – men som jag vill mena inte kan reduceras till en enbart dygdetisk fråga.)

För flertalet humanister är som sagt inte “forskningsetik” ett frekvent använt begrepp i forskningsvardagen. Det finns visserligen arbeten om forskningsetik som specifikt rör humanistisk forskning, och några texter som används på tvärs av “kulturgränserna” (naturvetenskaplig visavis humanistisk forskning). Men i huvudsak kan utvecklingen av och tillgången till relevant och uppdaterad forskningsetisk litteratur anses vara bättre hos naturvetare och samhällsvetare än hos oss humanister.

Vad kan detta bero på? Anser inte vi humanister att vi har behov för forskningsetisk reflektion? Är det ingen som är intresserad av mer djuplodande forskningsetiska frågor? Knappast. Jag menar att det bland humanisterna finns både behov av och intresse för forskningsetik. Men jag tror också att detta intresset kommer till uttryck på ett annat sätt än genom det formatet som forskningsetiken oftast arbetar i.

En blick på tillgänglig litteratur och t ex websidor om forskningsetik ger ett tydligt intryck av att forskningsetik för det mesta är en slags “kodexetik”. (Exempelvis den norska web-platsen för De forskningsetiske komitéer  och svenska Vetenskapsrådets egna forskningsetiska web-sida.) Syftet med forskningsetiken förefaller i hög grad vara att utveckla och förhandla fram de normer och riktlinjer som bör gälla för forskningen när forskaren står inför konkreta etiska dilemman, i relation till forskarsamhället som i relation till samhället för övrigt: Är det etiskt försvarlig att använda råttor för att hitta hjärnans GPS – så som de norska nobelpristagarna Moser gjorde? Är det OK att fuska med journaldata så att spektakulära transplantationer med konstgjorda strupor kan genomföras? (Fast det senare är knappast något dilemma, vill nog de flesta som inte jobbar på KI tycka…)

För många humanister är inte sådana dilemman alltid tydligt identifierbara – eller vid en första blick relevanta över huvud taget! Tryckta texter kan inte dö, de kan inte skadas, fångas, traumatiseras eller känna smärta.

Likväl: humanisters forskningsetiska reflektion finns. Men jag vill påstå att etiken till viss grad är inbakad in i själva forskningen och forskaridentiteten. Jag är nämligen övertygat om att humanisten reflekterar rätt mycket över sin forskningsetik, fast ser det inte i första hand som just etiska frågor. Hen arbetar med etiska frågor, men de formuleras som vetenskapsteoretiska frågor. På detta viset tror jag det finns en rad “dolda” men mycket aktiva forskningsetiska frågor som bearbetas inom teologi och angränsande humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen.

Med detta syftar jag på frågor som exempelvis rör sanningsanspråk, forskningsfrihet, tolkningsperspektiv, maktperspektiver (exempelvis genus, etnisitet och klass), intersubjektivitet/objektivitet/neutralitet, spänningen mellan identitet, person, engagemang, livsåskådning och livsberättelse å ena sidan och vetenskapssamhällets legitima krav till kritisk och (opartisk) distans å den andra.

För att vara helt tydlig: Jag påstår inte att det frågebatteri jag antyder här är osynliga frågor inom vetenskaplig reflektion. Vad jag däremot vill påstå, är att detta är frågor som är underfokuserade som etiska frågor generellt, och forskningsetiska frågor speciellt.

Vidare tror jag inte att det forskningsetiska materialet som finns, och som doktorander till viss grad utbildas i, tillräckligt väl svarar mot de metaetiska dilemman och “djupa” frågeställningar som jag vill hävda är hyperaktuella i forskarens arbetsvardag.

Jag vill bidra till att utveckla en professionsetik för forskare. Denna skulle innebära en tidigare nämd rörelse från ett forskningsetiskt fokus på handlingers rätt och fel, till ett forskningsetiskt fokus på frågor som rör hållning, livsbalans, identitet, frihet & ansvar, kontext, relationer, reflexivitet och självkritik. Med andra ord: ett helhetsperspektiv på forskaren som person. Poengen skulle inte vara att ställa upp listor med vad som är rätt och fel (vilket litet enkelt formulerat är det som ofta görs inom forskningsetik).

Det jag efterlyser är mindre substansiellt och mer formellt: att skapa ramar, språk och rum för professionsetisk reflektion som kräver att den enskilde forskaren tänka mer i termer av värden, relationer och tolkningsperspektiv, inte bara normer och riktlinjer. De mer innehållsliga frågorna, alltså vilka värden en forskare ska förverkliga, eller vilka tolkningsperspektiv som behöver reflekteras in i arbetet, dessa hör till in situ – i den dagliga kampen om att vara en god forskare.

Forskningsetik är viktigt. Det behövs ett bättre och mer nyanserat språk för, och förståelse av det samtida klimatet. För många forskargemenskaper (inte minst för teologer), är frågor som rör tro & vetande, konfessionalitet, neutralitet, sanningsanspråk, rätt och fel, forskningens frihet och så vidare i kontinuerlig förändring. Forskaren utmanas från nya och andra håll än det som en mer “traditionell” forskningsetik har språk och tankemodeller för.

I det som kan identifieras som et postmodernt vetenskapligt paradigm, och blant mycket annat i relation till ett samhälle präglat bland annat av “religionens återkomst” och/eller sekularism, menar jag att det krävs nya, eller andra, eller mer precisa formuleringar av teologisk vetenskaplighet och tillhörande forskningsetik – eller/också, som jag argumenterar för; professionsetik.

*

Bilden som illustrerar denna posten föreställer en sommaräng i den norska sørlandske skärgården. För mig just nu representerar den hopp. Den speglar längtan från tidlig vår till det som är på gång – nämligen sommaren. Den speglar också hoppet om en mer etiskt kvalificerad medvetenhet i våra humanistiska verksamheter.

När denna texten skrivs innebär den också ett hopp om en trevlig disputationsfest alldeles strax. Det bästa med disputationsfester, förutom att dela glädjen och lättnaden som den nyblivna doktoren känner, är att få ta del av alla berättelser om vägen till avhandlingen, om människan som skrivit och svettat, gråtit och skrattat. Dessa fester, som har en så lång tradition, innebär på sitt bästa en hint om vad jag vill mena är centralt för den goda forskaren: att god forskning inte kan göras utan sårbara men strävande människor i relation.

Marias avhandling handlar i stor grad om att barnets religionsfrihet måste förstås i en relationell spänning mellan barnets subjektivitet å ena sidan, och å andra sidan: föräldrarnas ansvar att ge barnet det hen behöver för att leva ett gott liv.

Så också med forskningens frihet – fundamentet för kritiskt tänkande. Det är, vill jag mena, forskningsetiskt relevant att förstå den goda forskaren som en som står i spänningen mellan egen kreativitet, förnuft och subjektiv position å ena sidan och å andra sidan: forskningssamhället hen står i. Dessa relationer kan vara komplexa. De innebär ofta motstånd, kritik och kamp. Men även vila, växt och vänskap. Precis som relationer mellan barn och föräldrar.

Denna relationella spänningen mellan den forskande personen och de sammanhang hen står i, är ett kraftfält som inte nödvändigtvis är harmoniskt eller friktionsfritt. Men spänningen ger – som ett batteri – den kraft som är nödvändig för att kunna tänja på gränserna till det okända. All ny förståelse, alla nya insikter och kunskaper som uppstår från detta bildar en horisont till vår gemensamma strävan efter att skapa en bättre värld.

The Motherline

2016-03-10 12.52.29 I’m reading an article draft for a very clever and insightful friend, in which she writes about “the motherline” as the passing on of stories that teach us about ourselves, our communities and life. It is a beautiful word.

When my daughter was born, my mother’s sister embroidered a “Mother’s Tree” for her. It’s still lying in my work-in-progress-basket as it needs to be mounted. We haven’t found a good space for it, by my daughter has cleared an area on the wall in her bedroom – so the pressure is on to finish the job (after 10 years!).

(The photograph does not do the embroidery justice – but when it is ironed and mounted on green velvet, I’ll update the picture.)

My wonderful aunt has done an amazing amount of research, and with the beautiful embroidery came a folder with more information about each mother. It is fascinating that we have such a complete motherline, and I am so grateful that their stories are there to be passed on to my daughter – and if she ever has a daughter: to eventual granddaughters…

Thanks to Auntie L, and of course Mamma – my motherline!

Helhjärtad pedagogik

Mitt projekt Krikonkraken kan beskrivas som en process där jag strävar efter att vara helhjärtat. Men vad innebär en sådan ouppnåelig men eftersträvansvärd vision för mig? Denna grundfrågan är något av det jag implicit söker svar på i allt jag skriver och gör här i bloggen.

Arbetet med Krikonkraken ger mig en plattform för att se mina tankar i ett större sammanhang. Här kan jag artikulera funderingar som jag annars inte så lätt hittar forum för. Det kan vara svårt att hitta goda rum för att tryggt ventilera tankeprocesser som är under utveckling. Jag behöver skriva mig till klarhet, men om jag inte har ett konkret mål med skrivandet är det svårt att prioritera tiden till att skriv-tänka.

I detta inlägg funderar jag över mina pedagogiska visioner. Vad är viktigt för mig? Här ska jag förtydliga dessa visioner (eller ideal) för mig själv, och för den som vill läsa. Fast hur tydliga de blir, vet jag inte. Tankarna är ganska spiraliska och det tar tid till jag kommer till poängen. Likväl: I skrift blir tankarna en hel del tydligare. Men även mer sårbara och stela… Det är bra. Då kan de lättare avslöjas, utmanas och utvecklas.

En parentes

Att publicera mina tankar i tid och otid har varit svårt för mig. Både stelheten och sårbarheten jag nämner ovan är skäl till varför. Det finns många andra svar. Men ett viktigt problem för mig är att när texter publiceras, blir de så lätt statiska. Orden fastnar, de stannar i tiden.

Jag är mycket medveten att detta är en ganska feg hållning. Om ingen vågade sätta sina tankar på pränt, skulle vi få liten eller ingen åtkomst till nya tankar – tankar som kunde stimulera oss, och hjälpa oss ifrågasätta det självklara. Och visst finns det texter som bjuder läsare med i processer. Det finns författare som öppnar för läsares alternativa perspektiv. Det är gott.

Dock kan jag tycka att det akademiska klimatet så alltför ofta skapar förväntningar om att en god text är en text med entydiga konklussioner och där argumenten är glasklara och oangripliga. Lite spetsigt och kategoriskt formulerat tror jag många akademiska texter skrivs för att imponera på och övertyga andra. Det skrivs med målet att leva upp till det akademiska samhällets (internaliserade) krav, och för att fylla den egna eller institutionens publikationslista. I bland skrivs givetvis texter utifrån passion och glöd. Men jag skulle önska det oftare präglade det som skrivs i våra tidsskrifter och monografier.

Vidare tror jag de höga kraven på originalitet och expertkunskap gör att vi som akademiker för sällan har möjlighet att formulera oss skriftligt och något mer sammanhängande om saker som är viktiga för oss, men som inte hör till vårt eget uppdrag att tycka om. Jag är inte akademisk pedagog. Jag är lärare med interesse för pedagogik. Jag har inte så många chanser att skriftligt formulera hur jag tänker kring pedagogiska visioner. Senast jag gjorde det var i 2008, då jag sökte tjänsten som jag har nu. Om vi lärare formulerar visioner gör vi det muntligt, men implicit. De ligger bakom fasaden i stressade möten om nya kursplaner, eller i snabba samtal med kollegor om undervisningsupplägg. Men det är inte ofta de aktivt artikuleras, delas och utvecklas.

Pedagogisk vision

Parentesen kring forskningspublicering, eller forum för akademiska texter, är slut här. Men den är relevant för det som rubriken antyder, nämligen helhjärtad pedagogik. Jag har svårt för den typen av text och forskning som berättar hur saker ÄR – oavsett hur väl argumenterat tesen är. Ju större visshet författaren har, desto mer orolig känner jag mig. Detta hänger också samman med hur jag förstår min lärarroll och pedagogiska visioner.

Jag anser nämligen att teologi och teologisk etik är ämnen där frågorna vi ställer ofta är mer intressanta än svaren. Detta gäller som forskningsämnen så väl som undervisningsämnen. Fakta och teorier är givetvis mycket viktiga, eftersom de ger nödvändiga hållpunkter, fundament, tolkningar och perspektiv. Men de bör ändå förstås som verktyg för att uppnå det som är vårt riktiga mål som akademisk utbildning, vilket är att tänja på gränserna till det okända, till det nya – till det vi har framför oss. Eller som det står i Uppsala Universitets mål och strategier (en typ av dokument jag annars har mycket svårt för…): till att ”skapa en bättre värld”.

Jag ser för mig min huvudroll som lärare gestaltad som en ”sokratisk barnmorska”. Sokrates ställde frågor för att driva fram förlossningen av en människas kunskap och potential till vishet. Det vill jag med. Genom att använda verktyg som samtal och dialog, insikt och kunskap, empati och uppmärksamhet, är mitt mål att hjälpa studenter till att bli ”sin egen” lärare.

Att bli sin egen lärare

Mitt mål är alltså att stimulera nyfikenhet, engagemang, reflektion och kritiskt tänkande hos varje enskild studenten utifrån hens förutsättningar och person. Att ”bli sin egen lärare” är att ta ansvar för sin egen utveckling och mognadsprocess. Detta är en färdighet som behöver läras, tränas på och läggas till rätta för. Det är ett blivande som aldrig ska ta slut, och som hör ihop med den utveckling studenten har haft i livet så långt. Att studera är att ta ett nytt steg i en livslång process; en bildningsresa.

Förmågan att ”bli sin egen lärare” är en färdighet, eller hållning, som jag menar att studenten bör utveckla så väl med tanke på egen studietid som för den framtida professionaliteten i yrkeslivet. Och för livet som sådan, för den delen – med hänsyn till existensiella frågor, till frågor som rör demokrati och offentlighet, för att vara en klok människa, kort sagt.

Mer än någonsin behöver vi tänkande, reflekterande, kritiska personer som vet att det är skillnad på fakta och åsikter, som kan reflektera maktkritiskt och med blick för Den Andras perspektiv (utan att därmed inte kunde stå för egen, väl förankrad och bearbetad övertygelse). Jag vill utbilda lärare, präster och kulturarbetare som skriver framtidens kursplaner, liturgier, romaner och deklarationer om mänskliga rättigheter. Inte de som endast kan återge vad som finns nu.

Jag menar inte att visionen om att studenten ska ”vara sin egen lärare” innebär ett bejakande av en studenthållning där oerfarenhet, arrogans och fluffigt tyckande ska bejakas eller belönas. Att studera humanistiska ämnen är inte lätt, och ska heller inte vara det. Att utvecklas och mognas i kunskap och insikt sker sällan om det som för studenten är självklarheter bekräftas och förstärks. Sokrates såg sig inte bara som en barnmorska, men även som en geting, som oroade, irriterade, skavande, och som ibland kunde sticka. Och en förlossning är för den delen utomordentligt smärtsam. Insikt och klokskap är inte gratis.

Mitt jobb som pedagog är att ge studenten verktyg till att utmana sina egna självklarheter – något som ibland kan göra ont. Växt och förändring sker genom strävande. Det finns inga genvägar till vishet eller klokskap i en komplex värld. Det sker endast genom att gå omvägen med ofta förvirrande och svåra utmaningar på vägen.

Utmaningarna som vi ger våra studenter bör dock vara av rätt sort. De ska inte vara svårigheter som beror på att vi lärare inte bemödar oss att formulera tentafrågor tydligt, eller inte strävar efter att förstå vem våra studenter är och hur de tänker och lär sig (något som har förändrats rätt mycket sedan jag själv var student på 1990-talet). En hel del är gjort om vi fokuserar mindre på vad studenterna ska lära och mer på hur de ska lära sig det.

En grupp av studenter jag möter och som skrämmer mig, är studenter vars självbild är att de är som ett ”tabula rasa” En sådan student anser att lärarens jobb är att fylla studenten med kunskap. De ser lite av detta som sitt eget aktiva ansvar. Den enkla benämingen på dessa är ”de curlade” studenterna (det är nog inte så enkelt, men heller inte irrelevant). Dessa studenter förväntar sig ett lätt och tillgängligt inpackat stoff och helst underhållande undervisning. Om betygen blir dåliga, är det lärarens eller systemets fel.

Detta är en syn på studier som jag på starkaste sätt försöker att motverka. Ibland kan jag även se denna hållningen hos lärare, politiker och debattörer. Didaktik och pedagogik reduceras till frågan om hur man bäst och mest effektivt förmedlar ett kunskapsinnehåll. Kunskapen blir det ensidga målet. Om vi fortsätter att gå längs med denna väg, är vi dömda att gå under som bildat samhälle, tror jag.

Ansvar och frihet – för student och lärare

Om jag tycker ansvar är viktigt, är även frihet viktigt. Detta är ett ordpar som hör ihop. Frihet utan ansvar är för lätt. Ansvar utan frihet är för tungt. Ingen av dem leder till helhjärtat liv.

Jag oroar mig för den starka målstyrningen vi i nuläget arbetar under. Den har många fördelar, men en viktig nackdel är att friheten hos den enskilde studenten och läraren undermineras. När vi examinerar på ett sätt där kursmål för kursmål betas av, får studenten oftast liten möjlighet att hitta sin egen akademiska identitet, utveckla sina egna intressen eller tänka långa tankar där insikt fördjupas.

Som lärare kan det vara ett problem att inte kunna, när situationen kräver det, ta kursen en något annan väg än den planerade. Om läraren inte har varit fri i utformandet av kursens målen och litteratur, kan även ansvaret för kursen undermineras.

Jag talar inte här om att alla lärare ska göra egna kurser, som alltid förändras och inte är förutsägbara. Eller att vi ska gå tillbaka till undervisningsmodeller där allt testas med en stor examination efter lång tids ensamvandring för studenten. Men god undervisning tror jag bäst att vi får när lärare (eller lärarteam) får ännu större frihet och ansvar till att utifrån sin professionalitet och relevanta interessen få utveckla kurser.

Några av problemen med nuvarande system innebär bland annat att våra kurskataloger ska vara färdigställda över ett år innan en kurs ges. Kursmålen (som ofta kan vara mindre gott genomtänkta) är juridiska styrningsdokument för examination och undervisning. Ofta fungerar de bra, men andra gånger är de resultat av en mängd kompromisser, där ingen lärare som undervisar tycker att kursplanen ger en god möjlighet till utbildning. I ett sådant läge är det svårt att som lärare känna sig fri. Ansvaret vi ändå har blir en börda, inte en styrka. Detta är svårt i praktiken, och jag har inga snabba lösningar. Men jag tror, med handen på hjärtat, att det är frågor vi behöver nysta mer i vid universitet och högskolor.

Om mål och visioner

Jag talar över huvud taget mycket hellre om visioner än mål. Visioner kan vara ”tjocka”, och det kan finnas många olika sätt att sträva efter att uppnå en vision. Mål är ”smala” och kräver tydliga strategier, eller upptrampade och gärna tydliga vägar.

Visst kan mål vara viktiga, och för vissa saker behövs tydlig målstyrning. Men ibland kan det upplevas som att vårt arbete med att formulera examinerbara kursmål tenderar att ersätta samtal kring och strävan efter att formulera goda visioner om vad vi som lärare vill med vår verksamhet.

Med entydigt målstyrd undervisning tror jag att en universitetsutbildning risikerar att bli som att ta körkort. Så snabbt, effektivt och praktiskt som möjligt. Utbildning blir inte det jag (och många med mig) tycker det i första hand bör vara: nämligen att utveckla de färdigheter som krävs för att navigera, vandra och komma framåt i okänd terräng. Bilden som illustrerar denna posten känner många av mina studenter. Den heter Soria Moria slott (1900), och är gjord av Theodor Kittelsen. Jag tycker att den illustrerar en del av denna vandring.

Min vision? Vagt formulerat, men i enlighet med annat jag skriver här: att kunna hjälpa den enskilde student till att på egna premisser hitta, artikulera och implementera de verktyg som han eller hon själv behöver i sin akademiska (och kanske även personliga) utveckling och lärandeprocess.

Sådana verktyg är många och olika. Det handlar om att lära sig att hantera spänningen mellan inlärning av kunskap (som åtminstone från ett perspektiv kan ses som något som överförs från generation till generation), och granskningen och ifrågasättandet av denna kunskap. Att hjälpa studenten att hitta en plats mellan tradition och förnyelse. I sin tur ska lärandeprocessen åstadkomma ny, reflekterad förståelse och kunskap (eller kanske hellre insikt).

Min fråga till mig själv som lärare är ständigt: ”hur ska jag hjälpa studenten att på ett självständigt sätt värdera vad som kan räknas för att vara viktig och relevant kunskap, och hur ska jag bäst hjälpa studenten att kunna själv ställa de goda frågorna?” Förmågan att urskilja relevant från irrelevant menar jag är en nyckelfärdighet inom undervisning i ämnet tros-och livsåskådnings-vetenskap. Detta gäller såväl kurslitteratur och –innehåll, som när det gäller att artikulera och förstå samtida teologiska, etiska och samhälleliga problem.

Visioner omsatt i det dagliga arbetet är svårt

För att kasta ett lite vardagsnära ljus över sådana vackra (?) ord, vill jag även understryka att de pedagogiska utmaningarna är många. Spänningar mellan ideal och verklighet tror jag är många lärares största frustration. Min också. Jag vet vad jag vill med undervisningen och för studenterna. Men det att faktiskt ha tid, tålamod och vishet till att tillämpa de stora orden och visionerna. Det är ofta en helt annan sak.

Tillämpningen av rollen som ”sokratisk barnmorska” är alltid en kamp med glappet mellan vision och verklighet. Det är en kamp mellan tron på egen förmåga och kunskap å ena sidan och bristen på självtillit och trygghet å den andra sidan. Det är en ständig kamp mellan alltför liten tid till att förbereda och genomföra de ”perfekta” undervisningspassen, och studenters tyvärr ofta (men inte alltid!) ganska ensidiga fokus på det konkret ”examinations-matnyttiga” och färdigtuggade. (Studenterna behöver ofta också utmanas vad gäller sina visioner!)

Allt detta betyder dock inte att jag behöver uppge mina visioner. En medvetenhet kring svårigheterna som jag möter är tvärtemot viktig, eftersom visionerna måste ha förankring i vardagen för att kunna förverkligas. (Här skulle jag kunna ha skrivit en del om utopier som problem, men sparar det till en annan gång). Annars är det meningslöst att sträva efter att bli bättre.

En sådan realism kring det arbete som jag gör, innebär att jag vissa gånger tillåter mig att acceptera att gott nog är gott nog. Annars tappar jag lusten, glöden och engagemanget som trots allt kanske är det allra viktigaste en lärare har att komma med, eftersom studenternas optimala inlärning så mycket och i grunden handlar om motivation och glädje över sitt lärande. Trots att det kan vara smärtsamt…

Let there be light!

2016-02-27 11.53.03 HDRMost of the first batch of seedlings have now been repotted. It’s all very exciting! Today I finally got round to mounting the light fixture for the bottom level of the Babystation. Here, most of the stuff will have to stay until the greenhouse (the glassed balcony) has a night temperature of 10°C. Some for longer.

2016-02-27 11.53.57A few days ago I found brand new, high quality fixtures in a charity shop. Very cheap, they were. They will hang in the bedroom and a living room window. They are the long white things beside the baby station.

For all these new, fluorescent fixtures I need to do some wiring and find creative ways to hang them. So it feels as if I’m making all this – not just buying ready made, expensive stuff. Brilliant fun!

 

Kjedelig å være god?

IdiotFor mange år siden (2002)  skrev jag en artikkel i det danske tidsskriftet Kritisk Forum for Praktisk Teologi i et temanummer om “Det Gode”. Den er ikke helt fersk, men innholdet har nok ikke helt gått ut på dato ennå. Du kan finne teksten hvis du klikker her. (Gamle nummer av tidsskriftet er gratis.)

Breaking_the_waves_us_posterArtikkelen kretser rundt et utvalg av karakterer i litteratur (og film) som portretteres for å utforske menneskelig godhet. Jeg analyserer Dostojevskis Prins Mysjkin i Idioten, Nick Hornbys David i How to be Good, samt karakteren Bess i Lars von Triers film Breaking the Waves.

nick-hornby-1På bakgrund av disse analysene diskuterer jeg hvorfor “godhet” i litteratur sjelden fungerer. Jeg sier ikke at det ikke kan fungere, men at det ikke er lett å gestalte godhet litterärt. Min konklusjon er at den typen godhet som finns i romanene og filmen inte er troverdig. Karakterene blir inte mennesker av kjøtt og blod, men representasjoner av idéer – noe som ofte hender med “gode” karakterer i film og litteratur. Karakterene speiler kulturelle normer for godhet, i stedet for ekte og troverdige portretter av mennesker som lever liv preget av streven, sårbarhet og som oftest misslykkethet.

 

Seedlings

2016-02-23 09.58.01Today I need to pot on my seedlings. At least the ones that now have developed character leaves! It’s so exciting!

I did a batch of (very early) sowing on February 9, and although some of the plants are spindlier than they ought to be, I still think it pretty much has worked! I’ll have to plant the spindliest ones quite deeply, and hopefully the stems will root. I know the tomatoes will, and maybe some of the others. Or they might rot, but that’s a chance I’ll take…

There is too little natural light at this time of year for the plants to grow well. I have had to use artificial light which I keep on from when I get up until I go to bed. I should have had two lamps from the start, but the bulbs are frightfully expensive. Plant lighting is definitely on my wish-list! I DO have a rather unsightly fluorescent light fixture which I will hang up today after repotting.

2016-02-23 09.53.29I got a baby changing table for almost nothing at a local charity shop, and it is a great piece of furniture for seedlings – as the window sills are already full of house plants. I’m going to try to fix the fluorescent light under the top level, but am not quite sure it will work.

2016-02-23 09.53.50I have some VERY long broad beans, which I plan to plant outside in containers on the balcony. It is too hot for them in our living room! I hope they will survive, and if they do, that they will slow down. Apparently they can take quite cool weather. Even a little frost. However, that might only be if they have been sown outside… They will need some time for adapting, though, so there will be carrying pots in and out for a week. The balcony is like a greenhouse, and I have a little “frost watch” – a fan with a thermostat – to keep the temperature at around 5°C.

2016-02-23 09.57.54So what have I sown? Quite a lot, and some of them might have been silly to plant now. I wanted to try, though, in order to learn. I DID do some research online and in books to work out what I might manage. Here is my list:

Broad beans (bondbönor)

Red Rudbeckia (röd solhatt) with seeds I took from the garden. Five have germinated so far, but unfortunately, I damaged one of them. So four (so far). Very pleased that they have come up, as perennials can be a little tricky.

Lavender (pleased with these too…). My husband was given them in a “goody bag” from when he ran the Warsaw marathon. I can’t work out what sort of lavender it is, though. I hope I get to see!

Tomatoes (Chocolat, a Cherry tomato I don’t remember the name of, and Stupice).

Chilli. I’m not very keen on Chilli, for some reason. The children don’t like it either, but both insisted I plant some. So I did.

Spinach. Only three have come up, and are very spindly, so not so happy with them.

Parsley (flat leaved). Looking OK.

Snapdragons, a tall mix (Lejongap)

Hollyhocks (dark, almost black). I should have done a mix of colours, but can do more later.

Zinnias (mixed). These I am pretty sure were too early, but I’ll give them a chance.

And then some that I don’t know the name of in English (or Norwegian, for that sake), so here they come in Swedish: Blomman för dagen, praktmalva, paradisblomma (har inte kommit upp alls).

Next week, in the beginning of March, I plan to do a new batch.

Being Brave

1024px-Carta_MarinaHello, and welcome to Krikonkraken!

Today I am being brave. I am going way out of my comfort zone and inviting friends and family from Facebook to take a look at my new website and blog(s). This project is very much in the making, although I’ve been thinking about doing it for quite some time.

It’s always nervy to open up a far-from-perfect (but hopefully good enough) project to other people’s scrutiny. I feel quite vulnerable, as I’m painting this canvas with lots of personal exposure. However, I am also very excited that you are here to have a look at what I have been doing on and off for the last few days.

I’ve had a steep, but interesting learning curve during the set-up of this page. It’s been great fun, although sometimes quite frustrating when I can’t manage the technical finess I want to achieve. I really enjoy learning new skills and tend to become a little manic when I find new worlds of possibilities. I recklessly think I can do anything, and get miffed when I realise I can’t.

I hope you spend a little time browsing the site, and obviously I also hope you enjoy what you find in here! I’m painfully aware that I’m not a web designer, or a communications expert. So if you have any constructive and good ideas as to how I could enhance a reader’s experience, please e-mail me, or comment below!

The images in this post are the background pics on the website. One is the Carta Marina, the first real map of the Nordic countries. It was made by Olaus Magnus in 1539. He was the last Catholic Archbishop of Sweden before the reformation. The original map is in the Uppsala University library, which is very close to my office. I just absolutely love it, and quite often pop in to have a look! If you look carefully, you can see the Kraken….

The other image is of damsons. Damson is ‘krikon’ in Swedish, and the wild plums are difficult to buy commercially in Sweden. Fortunately, I now have three possible offers of shoots from friends who have damson in their gardens. So I hope that I’ll be able to plant a few different varieties of damson in my garden this year.

Thanks for visiting, and I sincerely hope you’ll come back!